Aldrig hade kommunisterna sådan prestige som efter det fruktansvärda slaget om Stalingrad vintern 1942-43. Nikolaj Parsjin vill inte se slaget som en historisk händelse, han vill se det som en förebådelse för kommunismen som ska återuppstå.
Han är kommunisternas ledare i Volgograd, som staden numera heter. Partiets avdelning här är den största i Ryssland efter Moskva.
Parsjin och jag går sakta uppför trapporna mot monumentet över slaget, den 83 meter höga statyn där moder Ryssland höjer svärdet mot skyn. ”Fosterlandet kallar” heter monumentet.
I går låg en rå, grå luft över staden, i dag skiner en skarp och varm sol från himlen där bara enstaka vita moln seglar.

– Stalingrad är mitt lands liv och framtid. Staden är en symbol för social utveckling. Vi ska bygga det nya samhället som Stalin ville, säger Parsjin.
Moder Ryssland står högst uppe på kullen som under slaget kallades Höjd 102. I fyra månader stred tyskar och ryssar om kullen. Bakom oss ligger stålverket Röd Oktober där striderna utkämpades sal för sal. Och bakom stålverket ligger den breda Volga som tyskarna aldrig lyckades nå.
– Jag vill att mina barn och barnbarn ska leva i ett lyckligare land. Jag vill att de ska ha det lika bra som jag när jag växte upp i den socialistiska Sovjetunionen.
Parsjin är en ganska kort, satt karl. Han är 41 år och alltså inte en av de gamla övervintrande kommunisterna. Han blev medlem i partiet 1999, åtta år efter Sovjetunionens upplösning. Så man kan inte påstå att han längtar efter förlorade privilegier. Han är svetsare till yrket.

– Vi vill bygga ett socialistiskt samhälle. Du frågar vad det betyder?
Han skrattar mjukt.
– Ett samhälle där var och en bidrar efter förmåga och får efter behov.
Sakta går vi uppåt. En och en halv miljon människor dödades i slaget. Det var vändpunkten i andra världskriget. Stalin och hans stad var Europas räddare (mänsklighetens räddare, säger föreståndarinnan för ett litet Stalinmuseum på andra sidan kullen).
– Varje person har sin egen föståelse av vad socialismen är. Den är nästa utvecklingssteg efter kapitalismen. Men i Ryssland har vi inte ens kapitalism i dag. Vi har ett slags feodalism.
Kommunistpartiet har 1700 medlemmar i Volgograd och sex av 48 mandat i stadsduman, stadsfullmäktige.
– Det är bättre med kvalitet än kvantitet. Det var ännu färre partimedlemmar före revolutionen 1917. Ändå lyckades de.
Vi passerar barnfamiljer och en skolklass. Jag säger att jag har svårt att förstå hur någon kan längta tillbaka till Sovjetunionen. Köerna? Bristen på livsmedel?
– Vi hade ett skämt: Affärerna är tomma men kylskåpen fulla.
Han vänder sig mot mig och skrattar igen.
– Jag föddes på Bresjnevs tid. Vi hade alltid svart kaviar på bordet, fisk, korv. Problemen började snarare på Gorbatjovs tid. Då blev det köer. Sovjetunionens sönderfall var en operation organiserad av utlandet. Här fanns många landsförrädare, även i partiledningen. Det doldes ett kapitalistiskt parti inne i kommunistpartiet.

Sista etappen före statyn är ett Panteon med en evig låga och två soldater som står i givakt. Vaktavlösningen är ett magnifikt skådespel med en grupp soldater som marscherar i ultrarapid med utsträckta ben och millimeterprecision. Gruppchefen jonglerar med sin bajonettförsedda karbin.
– En show, säger Parsjin. Den var enklare och renare förr.
Det förflutna han talar om är en fiktion. Han beskriver Stalin som en demokrat som förberedde flerpartisystem men hindrades av andra i partiledningen.
Och avrättningarna? Lägren?
– Det är sant att många sköts och fängslades. Men historien har flera sidor. Stalin förvandlade ett fattigt jordbruksland till en rymdnation.
Parsjins egen farfar, ett butiksbiträde, fick tio år i läger för att han hade sålt mat på kredit.
– Farfar sa alltid: Det var inte Stalin som dömde mig, det var grannen som angav mig. De fick lön i lägren. När farfar kom ut hade han så mycket pengar att han kunde köpa en stuga. Sådana var Stalins läger!
Nu är vi framme vid statyn. Högt över oss ropar hon sin kallelse och höjer betongsvärdet mot fienden. Härifrån ser vi över staden som var en ruin efter det långa, bittra slaget. Det blåser en kall vind från väster, vi ställer oss i lä.
– Jag vill att allt ska bli lika bra som när jag var barn. Vi var inte rädda för morgondagen, säger mannen som vill att staden åter ska heta Stalingrad.

Se tv från Volgograd– klicka på playknappen