Jag stämde möte med Alexander Titov, läkare och ledare för kosackerna i Urjupinsk, och han kom i full uniform, läderstövlar och pälsmössa.
Mössan är viktig. Kosackerna fråntogs rätten att bära den efter ryska revolutionen, de slogs på fel sida. De fick åter sätta på mössan inför andra världskriget när Stalin behövde kosackernas hjälp.
Uniformen är deras folkdräkt, och det säger något om vilken roll de spelat i Rysslands historia. ”Kriget var meningen med livet.”

I Alexanders svarta Passat, den enda nytvättade bilen i Urjupinsk, satt hans far Anatolij i grå uniform och större mössa. De körde till kosackernas möteslokal och där väntade fler män i uniform.
Urjupinsk är en färglös stad med 45 000 invånare som domineras av en fabrik för solrosolja. Vid infarten till fabriken står lastbilar med höga lämmar och flaken fyllda av solrosfrön. Högst upp sitter fåglar och äter.
På gatorna ligger vattnet kvar i dagar efter regn. Den som promenerar kan inte gå två kvarter utan att kryssa och krångla för att undvika smutsiga pölar.
Runt staden sträcker fälten ut sig till horisonten. På en mjuk kulle har någon placerat vita stenar som bildar texten: Kosackerna är Rysslands ära.
Jag misstänker att Alexander Titov har varit med och burit stenarna.
Vi satte oss i möteslokalen. Jag skulle egentligen tala med Alexander om protesterna mot en planerad nickelgruva norr om Urjupinsk. Kosackerna i området, och inte bara de, ser gruvan som en hotande ekologisk katastrof. ”Norilsk”, säger en av dem för att påminna om gruvstaden i norra Sibirien, en av världens mest förgiftade platser.
De har protesterat och demonstrerat. En lokal journalist klagar över att officiella medier tiger om motståndet.

Innan de pratade mer om gruvan ville Sergej Knjazev, en 60-årig pensionär, före detta assistent till guvernören i Volgograd, berätta om kosackernas historia.
Han hade fyra medaljer på bröstet, varav en från huset Romanov, ättlingar till tsarfamiljen som mördades av kommunisterna 1918.

På väggarna hängde porträtt av kosackledare som slogs mot Röda armén.
Medan Sergej pratade kom det in en polisman bärandes svart portfölj i vänster hand. Han sa med formell röst att han noterat en bil med registreringsskyltar från en annan stad, Urbans och min hyrbil. Han ville se våra legitimationer.

– De håller oss under uppsikt för att vi gör motstånd mot gruvan! sa en av kosackerna när polismannen gått.

Sergej Knjazev berättade om krig och förföljelser, kommunisternas mord och förvisningar och om hur kosackerna sedan 1990 på nytt tillåts organisera sig. Sergej grundade det året Stora Donarmén, vilket inte är en armé. Det var namnet på området under tsarerna.
– Vi vill utveckla våra traditioner. Visa att vi finns, återvinna vår självstyrelse.
Han betonade att kosackerna samarbetar med ”makten”. De vill tjänstgöra i armén. Naturvård och fiskevård. Ordna folkfester. Organisera patruller som hjälper polisen att hålla ordning på gatorna.
Vem som helst kan bli med i Donarmén som nu hyser 100 000 man, inga kvinnor.
Alexander Titov inflikade att i hans kulturorganisation får kvinnor och barn bli medlemmar, bara de är födda kosacker.
– Vi söker ett sätt att etablera kosackerna i det moderna livet. Vi söker en roll, sa Sergej.
De målade upp hemska framtidsscenarier om gruvan tillåts öppna. Förgiftat vatten, förgiftad jord. Jordbävning. Vulkanutbrott (på en mils djup ruvar lavan).

Och vad sker med kärnkraftverken i regionen om man spränger i gruvan?
Ju desperatare argumenten blev, desto tydligare var det att detta inte bara handlade om naturvård. För männen runt bordet var gruvan ett existentiellt hot, en fråga om deras folks fortlevnad.
– Vi är vana vid krig. I krig blir det förluster. De kan kompenseras. Men nickeln kommer att förstöra våra traditionella marker. Då blir vår självstyrelse aldrig verklighet.
Sergej tog fram ett fotoalbum och visade porträtt på sina anfäder. Uniformerade män med stora mustascher som stirrade in i kameran.
– Under Napoleonkriget fångades bara en – en! – kosack av fienden, sa Alexanders far Anatolij och höll upp höger pekfinger.
Sedan for vi in till torget för att ta bilder. Anatolij ville inte fotograferas vid Leninstatyn som står kvar sedan kommunisttiden.
– Han var kosackernas största fiende!
Anatolijs haka darrade av upprördhet. Sonen la en lugnande hand på hans axel.
Se tv från Urjupinsk – klicka på playknappen