Vid en första anblick kan redaktionen för veckotidningen ”Tjerkessk i går, i dag, i morgon” verka sömnig för att inte säga avsomnad.

Olga, sekreteraren, sitter i rummet till höger och kollar internet. Ludmila Mamchjagova som är chefredaktör har inte kommit än. I övrigt är de fyra rummen tomma.

Det saknas inte bara människor. Det saknas möbler och allt det som en redaktion brukar ha – travar med tidningar, ringande telefoner, böcker slarvigt slängda i hörn, papper, anteckningsböcker, pennor…

Så kommer Ludmila. Jag fick nys om henne på nätet. Hon skrev ett brev till en organisation som försvarar pressfrihet i Moskva och bad om hjälp. Borgmästaren i Tjerkessk försökte tvinga henne att stänga tidningen, den enda oberoende i den ryska delrepubliken Karatjajen-Tjerkessien i norra Kaukasus.

Hon hade vägrat att publicera en artikel som borgmästaren ville ha in.

 

– Plötsligt fick jag ett brev som sa att vi inom två veckor skulle lämna våra lokaler. Kommunen behövde dem till annat.Det kom några representaner för ett fritis och sa att lokalerna var deras!

Ludmila är en kort, ganska tjock dam med hennafärgat hår. Hon är 70 år och har varit journalist i 40.

– Om jag vek mig skulle läsarna mista all respekt för mig. Så vi började kämpa.

Tjerkessk är vacker, lummig stad på drygt 100 000 invånare. Den har bytt namn fyra gånger de senaste 80 åren beroende på de politiska konjunkturerna.

Huvudgatan heter emellertid fortfarande Leningatan. Den är ett par kilometer lång. Där ligger stadsparken och en massa småaffärer varav en kopierar den amerikanska kedjan för damunderkläder Victorias Secret. Den heter My Secret.

När jag tar en kvällspromenad tittar folk på mig: det är en främling i stan.

Jag nämner detta för att illustrera att Tjerkessk är litet och ligger långt bort från allfarvägarna. Den som sätter sig upp mot makten här kan vara ganska ensam och måste vara mycket modig.

Ludmila använder det ordet, makten.

En tidig morgon kom en hantverkare som helt sonika svetsade igen ytterdörren till tidningen. Han gjorde det på order av chefen för fastighetskommittén som agerade på order av borgmästaren.

Det verkade vara slutet för ”Tjerkessk i går, i dag, i morgon”.

Men Ludmila hade tur. Samma dag ringde presschefen hos president Putins representant i norra Kaukasus. Den höge representanten var på besök i Tjerkessk och skulle det inte passa om den enda oberoende tidningen skrev något?

– Hur skulle jag kunna göra det? sa Ludmila. Borgmästaren har svetsat igen dörren.

Tio minuter senare stod ingången på vid gavel, för övrigt öppnad av samma hantverkare som hade svetsat igen den.

Ludmilas berättelse visar att vägen till demokrati är lång och komplicerad. Jag bläddrar i senaste numret av tidningen.

* Förstasidan domineras av en välgörenhetstillställning för handikappade barn.

* Den publicerar lokala parlamentets pressmeddelande om dess senaste session.

* Säkerhetspolisen manar i ett pressmeddelande till vaksamhet mot terrorister.

* Inrikesministern har haft presskonferens om berättat om sitt arbete den senaste tiden (Ludmila bevakade).

Jag frågar om tidningen verkligen är fri och oberoende.

– Vi är visst fria. Olga!

Olga skyndar till.

– Hämta artikeln om kyrkan.

Olga kommer med tidningslägg. Ludmila bläddrar fram en text hon skrev om hur biskopen körde över en lokal präst som hade lett en insamling till en ny kyrka.

– Jag kan försäkra att det här var en artikel som makten inte gillade. Ändå publicerade vi den.

Hon lärde sig journalistik på den gamla sovjetiska tiden. Så fort hon fick möjlighet öppnade hon eget. Det var 1998. Ludmila älskar journalistik och tänker fortsätta så länge hon är klar i huvudet.

– Att vara journalist är att vara där det händer. Man får se andras liv, förstå deras tankar och känslor… Jag njuter när jag skriver. Olga!

Olga visar sig i dörren.

– Hämta några ”Republikens dag”.

Det är den statliga tidningen. Den ser ut ungefär som Pravda gjorde, det vill säga som en svensk tidning på 1920-talet.

– Förut hette den ”Lenins banér”. Jag tycker synd om journalisterna som arbetar där. De är underordnade staten.

Hon lägger undan bladet.

– M i t t mål är inte att hylla makten.

Hon är en luttrad redaktör. Upplagan pendlar mellan 2000 och 5000 exemplar i veckan. Kommunen har avskaffat tidningskioskerna på Leningatan. De som är kvar säljer grönsaker.

Ludmilas enda sätt att få ut tidningen är att låta distribuera den med egen bil. Posten är alldeles för dyr.

– Jag är bara ansvarig inför mig själv. Bara inför mig själv.

Där sitter hon i sitt kala kontor med gråblå stenväggar och pustar, en 70-årig dam och kämpe, och utan sådana som Ludmila blir det aldrig demokrati.

 

Se tv från Tjerkessk – klicka på playknappen