Om man sitter en stund hemma hos Jevgenij och Karina Sytjov förstår man hur svårt det är att hitta rätt i ett samhälle där allt ställts upp och ner.

Det har gått drygt 20 år efter kommunismens kollaps. Jevgenij och Karina är extremt välutbildade. I hela sina vuxna liv har de levt i något som väl måste kallas marknadsekonomi. Ändå är Jevgenij inte fullständigt klar över hur den fungerar.

Vi pratar om värdet på deras hus, en liten stenvilla på 45 kvadratmeter från 1949.

– Det finns inga regler, säger han. Huset kan vara litet, stort, nytt gammalt – det finns inga regler för vad det kostar. Ägaren bestämmer vad han vill ha.

 

Ibland får han huset sålt med en gång. Ibland kan huset vara till salu i månader och ingen köper det i alla fall. Det är mycket komplicerat.

Han har just beskrivit hur tillgång och efterfrågan styr priserna. Han är förundrad.

Hur lång tid tar det att omvandla ett samhälle i grunden?

En generation? Två? Tre?

Kommunisterna gjorde revolution 1917 och skulle skapa den nya människan. 1990 föll partiet och den nya människan skulle bli ny en gång till.

Jevgenij är 34 år har två topputbildningar. Han har juridisk examen från universitetet och är veterinär ovanpå det.

Karina är historiker.

De sitter i köket och smuttar på té. Sonen Ilja, 3, smyger omkring och säger inget, men han smakar på kakan som Karina ger honom.

Jevgenij och Karina är den nya tidens mönsterpar. Jevgenij var chef i mikroräjong åtta i Stavropol, ett slags kommundelschef. Där fanns 5000 invånare.

Det ingick i hans uppgifter att i sitt område organisera presidentvalet 2008. Karina kom till röstlokalen som observatör för kommunistpartiet. ”Jag var inte medlem eller sympatisör. Jag gick dit för deras räkning för jag ville kolla att allt gjordes rätt.”

Valet gick korrekt till, Jevgenij och Karina blev kära och flyttade ihop.

De hade flyt. Jevgenij fick erbjudande om att bli direktör för elverket i grannkommunen Armavir. Lönen var tio gånger högre än den han fick som kommundelschef.

Han köpte en Mercedes. De fick överta den lilla villan som tillhörde Jevgenijs farföräldrar. Karina kunde avsluta sina historiestudier på universitetet i lugn och ro.

Efter ett och ett halvt år bytte elverket ägare och Jevgenij fick sparken.

Nu har han sålt Mercan och två ryska bilar han ägde. Han kör taxi, en gammal Volga som står parkerad utanför ytterdörren.

– Den går bra och är enkel att sköta.

Han arbetar 14 timmar per dag, sex dagar i veckan. Han får ihop 35 000 rubel, ungefär 7 000 kronor, i månaden.

– Jag är inte ovanlig. Så lever man i Ryssland.

Han har sökt 40 jobb, på bank, i storföretag, som inkasserare… Det är försent att börja längst ner när man har passerat 30, säger han, och med sin fina utbildning borde han finna något. Men det har han inte gjort.

Karina tjänar ungefär 20 000 rubel, 4 000 kronor, i månaden som historielärare.

Pengarna räcker inte till mycket mer än omkostnaderna. Jevgenij har med egna händer lagt om taket, bytt element, snyggat till huset. Nu håller han på med ett garage. Det är halvfärdigt. Dit räckte sparpengarna efter Mercedesen.

Nu behöver han få ihop resten, sedan ska han starta eget, bilverkstad och tvätt.

De skulle kunna vara förbannade. Alla dessa studier! Vad tjänade de till? Men de är snarare kluvna.

Jevgenij: Hela landet har nog fått det sämre.

Karina: Nej, det har blivit bättre. Vi har bättre utrustning i skolan, digitala tavlor och en dator i varje klassrum. Man har fler möjligheter till andlig utveckling nu.

 

 

Jevgenij: Andligt får man utvecklas hur man vill! Allt annat är svårt.

Karina: Jag är optimist.

Jevgenij: Jo, jo, man får tro på framtiden. Annars blir man galen.

Han suckar tungt.

Karina: Inga jobb passar dig!

Hon ler kärleksfullt. Ilja tar en bit till av kakan. Hon lyfter upp honom i knät.

Jevgenij: Fast Stavropol har blivit vackrare. Stan ser finare ut nu, renare, bättre gator.

Han går ut på trappen för att röka.

Karina: Vi röstade på Rättvist Ryssland förut. De var i opposition till Putin. Men i senaste valet röstade vi på Putin. Det finns inga alternativ. Man ser att han gör något. Vägarna har blivit bättre. Landet är stort. Det är svårt att få ordning på allt med en gång.

Jevgenij kommer in igen. Han säger tyst: Jag håller med. Fast oppositionen får ingen plats…

Om tio år hoppas de att Jevgenij är igång med verkstaden och biltvätten. Då får de råd att bygga ett nytt, större hus bakom det gamla.

– Och så vill vi åka jorden runt, säger Karina.

Ja, det var en rapport om den nya människan i Stavropol.
 

Se tv från Stavropol – klicka på playknappen