Mayak är enda gaybaren i Sotji. Den ligger i en gränd ner mot havet, bredvid anrika hotell Primorskaya, och vet man inte att baren ligger där finner man den inte.

Huset saknar skylt. Den tunga plåtdörren är stängd. Man får ringa på en klocka, granskas av en kamera, det surrar, man öppnar dörren, tillfrågas av damen i kassan varför man vill in och därefter får man tillträde, eller inte.

En av servitörerna, 23-årige Alexander från Volgograd, säger att det är trevligt att arbeta här för det är aldrig bråk. Stämningen är vänlig och lugn.

Han står bakom bardisken och jonglerar med en vodkaflaska. Han är lycklig. Han vill briljera.

– Jag känner mig fri. I Volgograd kan man inte känna sig fri ens om man promenerar på gatan.

Med diskokulor, laserljus, skum belysning vid borden och den lättklädda tjejen som går omkring och trugar på gästerna rom, ser Mayak ut som vilken nattklubb som helst. Men den är mer än så, den är en frizon.

I ett land där makten hetsar mot homosexuella kan de komma hit och vara i trygghet bland vänner. Det är det självklara med Mayak. Det andra är intressantare, och märkligare.

Ingen av dem jag talar med säger sig vara rädd. Ingen av dem säger sig ha haft några problem på grund av sin sexuella läggning.

Inte 19-årige Ruslan som nyss fått arbete som servitör.

Inte 39-åriga Diana.

Inte 44-åriga Ksenia.

Inte 33-åriga Olesia.

Människor som man skulle tro är rädda säger att de är trygga.

Mayak är slutpunkten för vår resa. När jag ser tillbaka på de dryga 270 mil vi avverkat inser jag att rädsla eller rättare sagt osäkerhet har följt oss, naturliga tillstånd i ett land där den enskilde inte har mycket att sätta upp mot makten.

”Makten” är det ord som praktiskt taget alla jag talat med använt. ”Makten” är något ogreppbart, något som befinner sig över dig, som du inte rår på och som du gör bäst i att undvika.

Polismannen som med självklarhet kommer in under en intervju och begär att få se våra legitimationer.

Journalisten som klagar över att han inte får rapportera om vad som verkligen sker i hans stad.

Kvinnan som är gift med en polis och som tyst säger: Var försiktig.

Tjänstemannen på inrikesministeriet som i telefonen hojtar att vi saknar ackreditering och därför inte har rätt att bedriva journalistisk verksamhet. Men vi har ju pressvisa? Utfärdade av ambassaden i Stockholm? Ni saknar tillstånd! hojtar tjänstemannen.

Kvinnan som blir rädd när hon sagt: Borgmästaren stal för mycket, därför fick han gå. Det får du absolut inte skriva, absolut inte, det blir konsekvenser, säger hon.

Frisören som vi ska träffa i en liten stad. Med några timmars varsel ställer han in mötet. Han är kallad till åklagaren.

Journalisten som berättar hur hon gång efter annan kallas till polisstationen för samtal och hur hon stämdes av en myndighetschef efter en kritisk artikel. Myndighetschefen krävde 500 000 rubel. Det tog ett år innan journalisten fick rätt i domstol.

Poliskontrollen när vi kör in i Sotji. Granskning av pass och visa. Tolken, Urban och jag får en och en gå in i ett rum och redovisa hemadress, syfte med resan och vilken religion vi bekänner oss till. Kontroll i inrikesministeriets databas. Polismannen begär även att få se våra mobiltelefoner. Han knappar fram IMEI-numren, telefonernas ID-nummer, och noterar dem i sin dator. Så blir det  möjligt att alltid spåra våra telefoner. Varför? Ingen förklaring.

Var för sig är dessa exempel odramatiska. Tillsammans bildar de ett mönster.

Och mönstret blir rädsla.

Ryssland är ingen diktatur. Professor Stefan Hedlund, en av Sveriges främsta experter på landet, bedömer att det senaste borgmästarvalet i Moskva var det friaste valet i Rysslands historia.

Det är ingen diktatur men det är en auktoritär stat. Utmärkande för auktoritära stater är överdimensionerade polisstyrkor samtidigt som medborgarna lever i osäkerhet.

Du kan alltid åka fast för något. Det finns alltid en regel du har brutit mot. Det finns alltid en lag som kan vändas mot dig. Det vet alla, från den rikaste oligark till någon av ungdomarna på Mayak.

Vad betyder en lag som förbjuder homosexuell propaganda bland barn? Bedriver två män som håller varandra i handen på trottoaren homosexuell propaganda? Är denna text homosexuell propaganda?

Du vet inte. Det är inte meningen att du ska veta.

 

 

Ksenia är läkare till yrket. Hon lever sedan fem år tillsammans med Diana.

Ksenia sitter hos Diana som i kväll sköter ljudanläggningen på Mayak.

Ksenia ägde en tomt. En dag anlände ett brev som sa att en lokal potentat gjorde anspråk på fastigheten. Ksenia infann sig i domstolen för förhandling. Den lokala potentatens advokat sa att motstånd var meningslöst, men för fem miljoner rubel kunde problemet lösas och Ksenia få behålla sin egendom.

Hon vägrade. Därefter följde fyra års krångel i domstolar tills hon fick tre miljoner i ersättning. Tomten var värd tolv, säger hon.

– Då bestämde vi oss. Någon gång kommer vi att emigrera, säger Diana.

Korruptionen och rättslösheten är Rysslands största problem, säger Stefan Hedlund på Uppsala universitet. Ryssland är en kleptokrati, precis som det ökända Haiti. Staten är en mekanism för att skaffa eliten förmåner. Skillnaden mellan Haiti och Ryssland är att det finns större tillgångar i Ryssland.

Vinterolympiaden i Sotji kommer att bli det dyraste arrangemanget i OS-historien, 50 miljarder dollar. Det är 25 gånger dyrare än de senaste vinterspelen, i Vancouver, uppger Moscow Times. Det är tio miljarder dyrare än sommarspelen i Peking.

Tumregeln är att 50 procent stjäls i statliga kontrakt, säger Stefan Hedlund.

Korruptionen och rättslösheten medför att inget växer underifrån. I stället gör sig de unga och välutbildade beredda på att fly: cirka fyra miljoner bor utomlands eller har skaffat papper så att de omedelbart kan emigrera.

Musiken dånar på Mayak. Servitören Ruslan jäktar mellan borden. Det paradoxala är att det är här, bland de mest utsatta, bland de förhånade och bespottade, de som påstås vara ett hot mot den ryska nationens fortlevnad, jag har funnit mest trygghet.

Ruslan är inte rädd. Alexander är inte rädd. Klubbens ägare Andrej Tanitjev är inte rädd.

De har bestämt sig för att leva utan fruktan.

– För oss har inget förändrats. Vanliga människor är inte aggressiva mot oss. Vi har aldrig haft obehag. Det är bara tonen från makten som blivit en annan, säger Ksenia.

Där kom ordet igen – makten.

– Skulle vi vara en fara för Rysslands framtid?

Diana fnissar.

– Jag skulle snarare säga att det är alkoholismen, narkomanin och att folk inte rör på sig som är problemet. Jag vill rekommendera idrott och ett sundare leverne.

Sedan börjar dansen.

 
 
Se tv från Sotji – klicka på playknappen