Femårige Pavel och sexåriga Zarima visar sina sängar i den kollektiva sovsalen. Där de står mot väggen i det dunkla ljuset är de ett par hjärtskärande barnhemsbarn.
Omgivningen runt hemmet bekräftar den dystra bilden.
Utanför finns en lerig lekplats, femvåningshusen i området, byggda på 1960-talet, är så förfallna och vemodiga som bara östeuropeiska kan vara. Pilträdens löv skräpar på marken men har det goda med sig att de ibland döljer leran och smutsen.
Det är en bild som bekräftar vår vanligaste uppfattning. När ryska barnhem kommer på tal är det underförstått att barnen där har det extra svårt.
Det räcker med att promenera runt i barnhemmet Storken ett par timmar för att få en annan känsla, nämligen av värme och kärlek.

Föreståndaren Olga Klimanova visar rum efter rum, drar statistik, kelar med barnen, småpratar med dem, hjälper en pojke som kommer från skolan av med vantarna och låter Pavel, femåringen, visa hur en kock gör. Han ska arbeta i kök när han blir stor. Zarima vill bli Snöflickan, medarbetare och barnbarn till Fader Frost.
Ja, barnhemmet ser på många sätt ut som om det vore på 1950-talet.
Ja, pedagogiken är inte lika modern som vår. Ett av rummen har en ”pojkhörna” med verktyg och leksaksbilar, och en ”flickhörna” med spis och servis.

Ja, Ryssland har fasansfullt många föräldralösa barn, över 700 000. Det är fler än efter andra världskriget.
Barnen som kommer hit, till Storken i Mitjurinsk, är oftast socialt föräldralösa, säger Olga. Mödrarna och fäderna är alkoholister, knarkare, kriminella, bostadslösa eller arbetslösa.
– Många ger upp. De bryr sig varken om barnen eller livet. Så omhändertas barnen och kommer hit.
När vi träder in i en sal där de minsta leker springer de fram för att välkomna gästerna. I en annan sal finns barn upp till fem år. De är blygare. Men det är frapperande hur lugnt det är, hur varm stämningen är, och hur många anställda det finns. 44 kvinnor – pedagoger, sköterskor, psykolog, logoped, musiklärare – på 25 barn.
– Det är klart att många är skadade när de kommer hit. De vet inte vad ett museum eller en teater är. De vet desto mer om slagsmål, sprit och främlingar som super med mamma och pappa.
Dessa – och alla andra ryska barnhemsbarn – har blivit vapen i ett politiskt spel. De får inte längre adopteras till USA. Det är svaret på den amerikanska Magnitskylagen som svartlistar vissa utpekade korrupta statstjänstemän.
Ryssland tillåter inte längre adoptioner till Sverige därför att vi har homosexuella äktenskap.
Olga Klimanova tycker det är rätt att stoppa adoptionerna till USA. Hon har förstått att många barn far illa där.
Och Sverige?
Där har hon ingen åsikt, Storken har ingen kontakt med utlandet.
Antalet barn som kommer hit har stadigt ökat de senaste åren. Beror det på ökat alkoholmissbruk? Arbetslöshet? Olga vet inte. Hennes uppgift är att få barnen tillbaka till familjer, sina gamla eller nya.

Av 35 barn förra året adopterades fyra, 15 återfördes efter en tid till sina föräldrar, åtta placerades på familjehem, fyra togs om hand av släktingar och fyra överfördes till andra barnhem. Det var barn som blivit äldre än sju år.
– Medan de är här ska det kännas som ett hem. De ska trivas. Det är viktigt att de inte glömmer ordet ”mamma”.
I ett hörn hänger några ikoner. Där finns religiösa skrifter och ett ljus som personalen tänder vid ortodoxa högtider.
– Vi uppfostrar barnen i religiös anda.
Ett annat rum har en ”rysk hörna”. Samovar. Spinnrock. Trasmatta. En trave björkved. Ett målat blindfönster med utsikt över äng och granskog.
Ja, barnhemmet Storken är på många sätt väldigt gammaldags.
Ändå känns det som om vi har minst lika mycket att lära av Olga Klimanova och hennes kolleger som de har av svenska och andra västerländska förståsigpåare.

 
Se tv från Mitjurinsk – klicka på playknappen