Majkop: Asker är en försiktig tjänsteman som säger sensationella saker
avDet sitter en gråhårig man i ett brunt kontor i ett grått hus. Han reser sig upp och går fram till en grön flagga som står i hörnet. Han håller upp den.
Mannen är försiktig, kanske för att hans ord kan bli explosiva. Han säger:
– Vi vill att man nämner vårt folk både vid invigningen av olympiska spelen och vid avslutningen. Vi vill att man nämner att vi levde där.
Där är Sotji.
Folket är tjerkesserna.
Mannen som talar heter Asker Sjchalachov. Han skulle kunna vara en typisk rysk tjänsteman som är en restprodukt av Sovjetunionen. Allt det yttre talar för det – det gråa och bruna, det slitna huset…
Men Sjchalachovs ord är långtifrån gråa och utslätade. Han talar om vår tids mest explosiva fråga: nationaliteternas rättigheter och strävanden. Han pratar om kriget som tjerkesserna förlorade mot det ryska imperiet på 1800-talet, och hur tjerkesserna efter nederlaget 1864 spreds över världen.
De levde inte bara i bergen. De levde även längs Svarta havs-kusten där Sotji nu ligger. Olympiska spelen är förlagda till tjerkessernas gamla land.
Den bittra, blodiga historien kommer nu upp i ljuset. Rysslands behandling av tjerkesserna på 1800-talet kallas ofta folkmord.
Bara fem procent av tjerkesserna blev kvar på sina gamla marker, säger Asker Sjchalachov.
När jag nämner ordet folkmord skrattar han tyst.
– Jag är en s t a t l i g tjänsteman. Sådana saker får du diskutera med historiker. Hur länge har ni haft demokrati i Sverige? 100 år? Vi har gått den demokratiska vägen i bara 20. Låt oss träffas igen om 80 år och prata.
Han är chef för ”Adygeiska republikens kommitté för nationalitetsfrågor, kontakter med landsmän och massmedier”.
Han är också tjerkess. Hans släkt var en av de som kriget tvingade bort från Svarta havskusten. I 127 år var tjerkessernas historia officiellt glömd och begravd. I Sovjetunionen, som påstod sig vara för alla folks frihet, var tjerkessernas flagga förbjuden.
Men minnet är starkare än officiell historieskrivning. Sjchalachov reser ibland till den by hans förfäder flydde från. Han smattrar statistik. 720 000 tjerkesser finns i Ryssland, varav 110 000 Adygeiska republiken. Och tre till sju miljoner lever i diasporan, i Turkiet, Syrien, Jordanien, Israel, Europa, USA.
– Vi har något gemensamt med judarna. Vårt folk är i förskingringen. Men judarna fick bygga sin stat på nytt medan vi redan har en republik.
På den sovjetiska tiden förekom inga kontakter med landsmännen i utlandet. Nu arbetar Sjchalachov för att förmå tjerkesser att återvända. Han har besökt Syrien, Turkiet och USA.
– Alla vill att våra landsmän ska komma tillbaka. Ju fler som kommer hit desto bättre. Vi välkomnar alla.
Sedan 1998 har Adygeiska republiken en myndighet för repatriering, ungefär som Israel välkomnar judar som vill flytta till dit. Myndigheten bildades när 45 tjerkessiska familjer kom hit som flyktingar från Kosovo.
Sedan dess har ett par tusen immigrerat till Adygeiska republiken. De flesta kommer från Syrien.
Ett par tusen är inte mycket. Men förebådar de något större? Och denne Asker Sjchalachov, är han något mer än en före detta byggnadsingenjör, ledamot i delrepublikens parlament och chef för en kommitté med ett långt och krångligt namn?
Han håller fram den gröna flaggan.
– Från och med i år firar vi den tjerkessiska flaggans dag.
Tjerkesserna bor främst i tre kaukasiska delrepubliker med de besvärliga namnen Karatjajen–Tjerkessien, Kabardinien–Balkarien och Adygeiska republiken.
– Vi är alla bröder.
Vill han att tjerkesserna ska enas i en gemensam, stor republik?
– Den frågan är inte aktuell… när jag slutar här ska jag svara.
Han ler. Han ber om ursäkt för att han inte kan säga mer.
– Vi vill bara att man nämner tjerkesserna vid invigningen och avslutningen av OS. Det är vårt enda önskemål.
Så vad representerar Asker Sjchalachov? Rysslands sönderfall? Han skulle protestera vilt om han hörde det och kontra med ord som: vänskap, förståelse, enhet.
Runt hörnet ute på Röda oktobergatan demonstrerade nyss kommunisterna med blåsorkester och röda fanor. Det var mest gubbar och gummor, en överbliven skara från något som förut ansågs vara framtiden.
De marscherade ut ur historien. Och här, i ett kontor på fjärde våningen på Bondegatan, tar historien sats på nytt, i ny skepnad.