Startsida / Inlägg

Moskva: Jag går in på kaféet och åker tidsmaskin

av Urban Andersson

Visst har det hänt en massa i Moskva, men inte på det sätt man först tänker. Visst, två ungdomar sitter lutade över en varsin dator på ett kafé i Lavrusjinskijgränden, utanför sätter arbetare under stort buller ny fin gatsten, och en bit längre bort står en gubbe med en get och tigger pengar.
Gubben är inte ny men geten verkar vara det.
Och alla som kommer hit yvs över de fina bilarna, mängden fordon – en BMW har krockat med en lastbil längre ner på gatan – och att ryssarna fått samma dyra modebutiker som Paris, London och New York.
Ändå är det som att färdas i en tidkapsel när jag träder in i det ångande varma kaféet och sätter mig hos ungdomarna.

De heter Natasja och Nikita. Hon är 24 år och doktorand i juridik, han är 18, studerar musik och hoppas på en framtid som saxofonist. Natasja lutar sig fram och sänker rösten.

Natasja Pusjkarjova,24
Natasja Pusjkarjova,24

– Det begås brott mot de mänskliga rättigheterna varje dag. Människor sätts i fängelse, döms på felaktiga grunder. Jag såg orättvisorna redan i skolan.

Jag frågar Natasja: Vad är Ryssland för slags samhälle? Hon vänder sig till Nikita. Han ser på sina händer (stora och breda, långa, mjuka fingrar).

– Det är ett inåtvänt, apolitiskt samhälle. Människorna här är inte intresserade av politik.

– Folk tror att de inte kan förändra något. Men det kan de. Det handlar om vilken inställning man har till livet, säger Natasja.

Det är detta som är det nya. Tidkapseln. Den här sortens samtal förde man med den här sortens ungdomar på kaféer i Prag och Warszawa på 1970- och 80-talen. Kanske i Moskva också, fast här var det hårdare och farligare. Det rökiga kaféet. De låga rösterna. Vetskapen om att makten gör som den vill. Ungdomarnas berättigade känsla av isolering.

Då härskade kommunisterna från Östtyskland till Stilla havet. Nu är kommunismen borta, men Vladimir Putin inför steg för steg ett auktoritärt samhälle.

Petrokrati, säger oppositionsmannen Boris Nemtsov.
En statsapparat som hålls uppe av olja, gas, censur och korruption.
Jag träffar honom runt hörnet från kaféet där Natasja och Nikita sitter. Nemtsov är en av dessa intelligenta, välutbildade och välartikulerade dissidenter som västvärlden älskade redan på 70- och 80-talen.

Då var de ofta förvisade till någon håla i Ural eller inspärrade på mentalsjukhus. Nemtsov, däremot, har ”Partiet för folkets frihet”. Nyrenoverade lokaler där är manlig vakt håller koll på porttelefonen och en handfull damer med stillsamt flit arbetar på kontoret.

Boris Nemtsov, 54
Oppositionsmannen Boris Nemtsov, 54

Hans inflytande är kanske inte så mycket större än det dissidenterna hade förr.
Man kan sitta en timme, som jag gör nu, i en tom konferenslokal i källaren och lyssna på Nemtsov som vant, närmast rutinartat, drar de stora linjerna för rysk politik, nationens geopolitiska läge och framtidens utmaningar.
Han är så van vid uppmärksamhet och betydelsefulla vänner i utlandet (”jag var nyss på en konferens i Visby arrangerad av Carl Bildt, känner du honom?”), att han kostar på sig att fnysa om den gästande reportern inte omedelbart kan svara på någon av hans kontrollfrågor.

Denne man, som dessutom ser bra ut, han verkar yngre än sina 54 år, har gått från att vara en av de mäktigaste i rysk politik till att bli en person som levererar skarpa analyser och hård kritik som resulterar i nada. Han var vice premiärminister under president Jeltsin. Han var vice talman i parlamentet, Duman.
Steg för steg har Putin med hjälp av statskontrollerad TV och lagstiftning  tryckt ut oppositionen i periferin.
Den senaste verkligt farliga motståndaren, Alexei Navalny, dömdes nyligen till villkorligt fängelse för påstådd förskingring. En dömd person får inte ställa upp i politiska val. Och Boris Nemtsov sitter i en källare och är vältalig.

– Kommunisterna kontrollerade privatlivet, politiken och ekonomin. Putin rör inte privatlivet. Vi får resa som vi vill. Men Putin säger: Kritisera inte min makt, tänk inte på förändring och prata inte om korruptionen. Korruption är maktens instrument. Vi är en bananrepublik.

I likhet med ungdomarna Natasja och Nikita säger den politiske veteranen Nemtsov: Folk tror inte att de kan förändra något. Han tillägger: Det är genetiskt i ryska folket.
Han talar med en blandning av mod och arrogans, och ett stänk av bitterhet, och när vi är klara går han ut och röker.

– Reallönerna har ökat två gånger under Putin. Folk stödjer honom för pengarna.

På gatan är det bilkö. Någon tutar. I den tidiga skymningen tänds gatlyktorna och affärernas skyltfönster. På andra sidan Moskvafloden lyser strålkastarna upp Kreml. Varuhuset Gum ser ut som ett pepparkakshus pyntat med glödlampor.
Det luktar kol.

På kaféet sitter Natasja och Nikita och knappar på datorerna. Om något år är hon klar med sin avhandling. Därefter ska hon studera i England och sedan, säger hon, komma tillbaka och hjälpa till att förändra.
Det finns beräkningar som säger att fyra miljoner unga, välutbildade ryssar har bosatt sig utomlands.
De har fortfarande sina pass, många av dem är beredda att återvända med kort varsel. Kanske sammanfattar Natasja den intellektuella elitens känsla när hon säger:

– Jag är fri men lite rädd.

 

Se tv från Moskva – klicka på playknappen

  • Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Emma Lindström och Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB