Två homosexuella kvinnor, Kristina Malitovskaja och Tatiana Vinitjenko, sitter på ett kafé i centrala Moskva och talar om rädsla.
De är inte rädda.
Det är det intressanta och viktiga med deras berättelse. De känner ett ökande obehag, då och då ett styng av oro, men konstant rädsla, skräck för vad medmänniskorna kan ta sig till? Nej.
Deras erfarenhet säger något om hur samhälleliga katastrofer konstrueras. Kristina, en 33-årig journalist, flyttade för två år sedan med sin partner till en förort fyra mil från Moskva. De blev riktiga kändisar, säger hon, därför att de var lesbiska.
Fick de obehag? Förföljdes de?
Nej, de flesta bryr sig inte, säger Kristina. För två år sedan var samhället ganska vänligt.
Tatiana, en 40-årig professor i rysk språkhistoria på universitetet i Archangelsk, har liknande erfarenheter. Förföljelsen och intoleransen kommer uppifrån.
Det var guvernören i Tambov som sa att homosexuella ”bör slitas i stycken och spridas för vinden”.
Det var förre borgmästaren i Moskva som kallade homosexuella ”sataniska” och den nuvarande som inte vill ge dem rätt att demonstrera.
Det är pratshower i TV som ständigt ältar homosexuella, som om de vore ett problem för Ryssland.
Det var Archangelsk stad som förvägrade Tatiana att registrera en organisation för homosexuellas rättigheter.
Det var ortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill, som sa att samkönade äktenskap är ”ett mycket farligt apokalytiskt symptom”.
Det var parlamentet, Duman, som förbjöd ”homosexuell propaganda” bland minderåriga.
Kristina och Tatiana berättar om sina liv, hur de kom ut, om friheten och lättnaden att äntligen få vara sig själv. Och att det inte var så dramatiskt när de äntligen vågade steget.
Så ger de exemplen på vad som sagts uppifrån. Och exemplen bildar strax en väv, och det är en väv som lägger sig över människorna och dödar den friska luften. En minoritet pekas ut som ett stort problem, en fara för nationen. Något måste göras åt denna minoritet.
Den som vill ge sig på dem kan känna att han gör landet en tjänst, och att han har sanktion uppifrån.
Det är makten som sätter tonen.
Samhälleliga katastrofer inträffar inte av sig själva.
De skapas.