Startsida / Inlägg

Lipetsk: Nya tider, moderna tider men jobbet är detsamma som förr

av Urban Andersson

Gråsvarta är väggarna, gråsvart är taket, gråsvart är golvet och gråsvart är den enorma masugnen.
Gråsvart är också mannen som sitter på en träbänk vid väggen och röker en cigarett: gråsvart hy, gråsvarta arbetskläder. Men cigaretten glimmar i munnen och när han skrattar skymtar en framtand av guld.
Han heter Jurij Sergejevitj Kozlov. Han ser äldre ut än sina 59 år. I 35 år har han arbetat här, vid masugn nummer sex, 3 200 kubikmeter stor, kapacitet 8 000 ton järn per dygn, i 35 år har Jurij öppnat tappluckorna och släppt ut floder av brinnande järn.

Allt har förändrats och ändå är arbetet som det alltid varit. Fälla visiret för ansiktet, öppna luckan, röra om, svettas, svettas under de tjocka skyddskläderna.
– Förändring? Vi har bättre materiel nu för tiden.
Han grunnar en stund, säger att det är det enda han kan komma på.
– Jag arbetar skift och sköter mitt. Jag ser inte vad som händer utanför fabriken.
Så talar en man som är produkten av det kommunistiska systemet i Sovjetunionen, ett system som påstods ge makten till män som Jurij, men som i verkligheten beordrade dem att hålla truten och jobba.
– Jo, säger han efter att ha dragit ännu ett bloss tobak ovanpå masugnens bruna, tjocka rök som också hamnar i lungorna, jo, när jag tänker efter har allt blivit dyrare. Gas. Vatten. Ström. Allt är dyrare. Men annars är det som förut.

 Jurij Sergevitj Koslov tar en paus med sina arbetskamrater
Jurij Sergevitj Koslov tar en paus med sina arbetskamrater

När Jurij började här, den sjunde november 1978, när masugnen invigdes, tillhörde stålverket staten. Novolipetsk Metallurgiska Kombinat, NLMK, var det tredje största i Sovjetunionen. Närmare 50 000 anställda.
Nu tillhör kombinatet oligarken Vladimir Lisin. Han är en av dessa driftiga, listiga och säkert skrupelfria affärsmän som steg fram ur den sovjetiska anonymiteten (han var tjänsteman och metallurg till yrket) och på häpnadsväckande kort tid la under sig företagen som privatiserades.
Lisin är i dag Rysslands näst rikaste man, god för runt 16 miljarder dollar.
Jurij tjänar 40 000 rubel i månaden, cirka 8 000 kronor, en lön som på stålverket räknas som hög. Han har dessutom sedan nio år en pension på 13 000 rubel, kompensation för många års slit över den brinnande floden av järn.

 

Jurij Sergevitj Koslov, 59
Jurij Sergevitj Koslov, 59

Han är inte nöjd. Det behövs alltid mer pengar, säger han, så dyr som tillvaron har blivit.
Han drygar ut lönen med att odla potatis, tomater och morötter på en kolonilott. Och så har han i den nya tidens anda gjort en egen lyckad affär, det kan inte förnekas.

 

Han bodde i kombinatets lägenhet och fick vid privatiseringen gratis överta bostaden. Det var en enrummare som han hade haft i 18 år.
Strax sålde han ettan, tog ut lite sparpengar och köpte en tvårummare. Den är i dag värd två miljoner rubel, 400 000 kronor, inte illa marscherat av en gammal vakt vid ugnen.
Av dessa privatiseringar kunde man tro att Lipetsk har blivit en mer mångfacetterad stad. I någon mån är det säkert så. Men fortfarande är stålverket den allt dominerande arbetsgivaren. 30 000 personer är anställda här, trots åratal av rationaliseringar. Var tredje familj i Lipetsk har någon som arbetar på verket. Skatterna från NLMK står för 60 procent av stadens budget.
Man föds, lever och dör i skuggan av verkets skorstenar.

 

Pressavdelnings kvinnor och metallurgen Alexander
Pressavdelnings kvinnor och metallurgen Alexander

I gammal sovjetisk anda ledsagas Urban och jag av en hel delegation: två unga kvinnor från pressavdelningen, två metallurger, stålverkets tolk och en chaufför som skjutsar oss genom det enorma området.

 

Alla är födda i Lipetsk. Båda pressinformatörernas föräldrar arbetade på verket, dessutom den enas farföräldrar. Verket finansierade skolorna i staden, verket gav dem stipendier till vidare studier.
Förbannade stålverk! Förr var luften så skitig att de mörka molnen inte bara fanns runt masugnarna. De låg över staden. På vintern färgades snön röd, av järnpartiklar.
Underbara stålverk! Det har alltid sett till att folk haft jobb, mat och kläder på kroppen. Så är det fortfarande.

Alexander Trunin, 36,
Alexander Trunin, 36,

Alexander Trunin, 36, vår guide, är född i staden. Han studerade på tekniska universitetet och kunde ha valt att flytta någon annanstans.
Men NLMK verkade ha en framtid. Stålverket tycktes klara den nya tidens ekonomiska stormar. Det lades inte ner som så många andra fabriker.

Så Alexander stannade. Här finns i alla fall försörjning.
Det finns något lockande, något så kraftfullt, skrämmande och ändå tryggt i strömmen av bländande järn, i de dovt dunkande maskinerna i varmvalsverket, i den paradoxala hettan i kallvalsverket, i stålstängerna och de stora, tunga rullarna med tunnvalsad plåt – 23 ton styck.
Nu reser sig Jurij Sergejevitj från träbänken. Rasten är slut. Det virvlar gnistor över den glödande strömmen. Som tomtebloss. Han fäller ner visiret.
– Även om jag inte gillar jobbet så finns det ingen annanstans där jag kan få 40 000 i månaden, säger han.

Se tv från Lipetsk – klicka på playknappen

  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB